Sicko, sicko girl...

Tjejerna har ringt från Stockholm och det har det jättebra, det är jätteroligt. Själv känner jag det som om någon gömt mitt lördagsgodis, dom är där jag är här. Det känns verkligen ovanligt och oerfaret.

Mias grill = dösfälla för figuren...

Efter många om och men så satte vi in oss i Meganen och jag styrde pedalerna mot Umeås mellandagsrea. Jesse James köpte ettt Wii-spel, jag hade siktet inställt på en ny agendabörs som jag givetvis inte hittade och Krille lade vantarna på ett stort fyrverkeripaket till nyårsafton. Innan jag rattade hem oss mot Bjurholm kunde vi inte motstå frestelsen att svängda till Mias grill och avnjuta ett skrovmål med varm smältost. Oj, så gott det var men jag kan nog lova att jag inte gick ner ett enda välbehövligt gram idag trots allt rantande runt umeås snöfyllda gator.

V ringde och hade köpt 1,6 kg oxfile till middagen som ska serveras med potatisrulltårta med västerbottens unika, underbara ostsmak.. Förrätten som jag och Krister ska knåpa ihop kommer att handla om skaldjur medan efterrätten kommer att bli något glassigt. Mums vad det kommer att bli, en GOD Nyårsafton även i år. Nyårslöftet kommer att handla om det temat men åt motsatt riktning.

Mina underbara girliegirls verkar leva livets glada dagar i Stockholm. Kan lova att det var en lättnadens suck som slapp ur mej när jag ringde på torsdagsmorgonen och de var i pappas trygga famn. Hoppas de får det trevligt över nyårshelgen jag tror de kan behöva detta med både pappakontakt och miljöombytet. Svårast är det för  mamma Mu som tycker huset här i Bjurholm verkar så oändligt tomt när de inte är här. Jag har i allafall hunnit att storstäda deras rum så det ska bli trevligt för dem att komma hem den 2 januari - oh, inser just i den meningen att jag har blivt en "särring".

Ett halsband av tårar...

Har legat och vridit mej i sängen sedan jag kom hem efter att ha skjutsat mina tre flickor till tåget mot äventyret med sin pappa i Stockholm. Kan bara inte förmå mej att somna trots att jag är jättetrött, less och behov av sömn. När jag stod där utanför kupéns fönster och vinkade glatt och uppmuntrande dök det upp ett minne i mitt huvud.


Veronnes sa en gång till mej när hennes karl tog med deras två gemensamma söner på en tripp till Brattsbacka utan henne för att vara hästvakter. - Om det skulle hända någonting nu som om tex. J  krockar eller om bilen havererar då förlorar jag allt. Då är det bara jag kvar...

Tyckte vid det tillfället att hon var "sjuk" som ens hade den tanken i huvudet men när jag stod ensam och kall på Vännes perrong och såg de tre viktigaste personerna i mitt liv genom ett repigt och halvt igenimmat kupéfönster vinka leendes mot mej. Ja, då var det som om just de orden sattes på repeat om och om igen i mitt huvud. Det slog mej just där och då, att i just det tåget mot stockholm sitter det bästa jag har i hela världen och skulle det hända något i kväll med det tåget så skulle jag förlora allt. Det var som att tappa fotfästet en stund men jag andades in tre djupa andetag i snabb följd och satt mej i bilen och pratade med mamma i mobiltelefonen hela vägen hem till Bjurholm. Det känns nu som om jag skulle vilja gråta, skulle vilja trä ett halsband av oroandets tårar tills jag hör av dem i morgonbitti och får höra att de är oskadda, framme i den stora, huvudstaden Stockholm.