Mitt 2008

Läkande av bruten arm
80-talsnostalgi
Böcker

Promenader med Rexa
Syrran 40 år
Rastaflätor

Födelsen av mr K
Påsk i Åkernäs
Travet

Systrakvällar som blev en
Sommarstugeliv
Fotbollsmorsa

Nakenbad i Storarmsjön
Flytbrygga
Solrosor

Bärplockande thailändare vid sjön
Kortspelsrace
Piteå

Nära-döden-upplevelse
Viktväktarna
Gurkvatten

Emily 15 år
Multisportsabotör
Öreälvsleden

Listor och minnesanteckningar
Vaccinationer
Pizza

Elins navelsträng lossnade
Gran Canaria
Nescafé

Bangladesh
Solnedgång över Ganges
Unika upplevelser

Valet i Bangladesh

Eftersom att jag just kommit hem från Bangladesh så har jag givetvis haft ett stort intresse över det val som pågått. Jag hoppas att valet kommer att återupprätta demokratin i ett land som i två års tid haft en form av militärstyre. Sedan självständigheten 1971 har Bangladesh styrts antingen av korrupta civila regeringar eller hårda militärdiktatorer.

Jag hoppas nu för Bengalernas skull att mönstret i landet kommer att brytas och att den nya regeringen verkligen ska ta sig an frågor som fattigdom, korruption och överbefolkning. För första gången i Bangladeshs historia så ska en datoriserad röstlängd tas fram med foton och fingeravtryck. Dessutom får varje registrerad väljare ett provisoriskt ID-kort baserat på den datorregistrerade informationen. För de flesta Bengaler så är detta det första ID-kort de någonsin haft.

Båda huvudkandidaterna bedyrade innan valet att de skulle respektera det valresultat som blev men redan efter offentliggörandet av Hasinas seger så meddelade en representant från förlorarpartiet att de kommer att lämna in en protest om valfusk. Förhoppningsvis får vi se en regeringen som värnar om mäns och kvinnors utbildnig, stoppar korruption, stärker ägande av mark och uppmuntrar till att starta och driva företag. Om det blir så så kommer Bangladesh att ta ett kliv uppåt och det  är någonting Bangladesh verkligen behöver!

Bangladesh, en upplevelse som märkt mej för livet!


När jag kom hem efter tjugo dagars frånvaro hade jag inte sovit på 37 timmar. Mötet med barnen mr K och husdjuren gav mej en "adrenalinkick" som gjorde att jag klarade av två timmars social tillvaro innan jag somnade in. Nu när jag varit hemma i två dagar har minnen ploppat upp från resan som ett bildspel i mitt huvud.

Hur ovissheten gnagde i mej under resan mot Bangladesh. Det slog mej där och då mitt emellan Doha, Qatar och Dahka, Bangladesh på x-antal meters höjd över Kakasus att jag inte hade en enda aning om vad jag egentligen hade gett mej in i.

Första mötet med maten fick jag på planet ner och den var så stark att läpparna domnade av. Bestämde mej för att ta tjuren vid hornen och äta upp allt för att vänja magen vid de starka kryddorna. Jag vet inte hur många vattenglas jag bälgde i mej efter detta beslut men fingrarna på händerna räckte inte till för att räkna dem alla.
 
   

Det kändes som att gå in i en vägg när man klev ut ur planet i Bangladesh och den varma och fuktiga luften slog emot mej. När vi stod utanför flygplatsen och väntade på minibussarna som skulle ta oss till Proshikas vandrarhem i Koitta så blev vi granskade av horder av Bengaler som flockats vid flygplatsen för att titta på oss. Det kändes som om de var på zoo och vi "de vita" var den största attraktionen de hade så nu vet jag hur apor i bur känner sej .

Vilken vansinnig trafik de har i Bangladesh! Det var med livet som insats man färdades genom trafiken bilisterna tutade, körde om, gasade upp farten och tvärbromsade medan vi körde via Dhakas ytterkant med slitna och söndervittrade hus. Värsta mötet tror jag var när vi mötte två bussar på var sin sida och vår chaufför tog mitten. Affärerna vid gatorna var mer torgstånd än affärer och bland bilisterna så trängdes, tuck-tucks och rickshor med fotgängare, hundar och barn på gatorna. Det fanns även folk som låg och sov vid vägkanterna. Hur man får trafiken i Bangladesh att fungera övergår mitt förstånd det verkar inte finnas någon logisk strategi mer än att den som hinner först och tutar mest kommer fortast fram.

När vi kom fram till Proshikas vandrarhem i Koitta var jag så "tagen" av alla intryck och i kombination med den uteblivna sömnen så kändes det som om kroppen gick på ett reservbatteri. Vi blev mottagna av några Bengaler och en vacker flicka "naglade" fast mej med blicken med ett mål i sikte. Hon ville bli fotograferad med just mej och jag undrade tyst och förvirrat för mej själv varför just jag av 22 andra resenärer men fick givetvis inget svar.

Medan Bengalerna fotograferade oss och skrattade lade hon armen om mej och kramade och nöp mej med fingrarna. En man kom och förklarade att flickan var fru till en man som stred för de mänskliga rättigheterna. Det var allt jag uppfattade av det han sa för frun i fråga kramade och kände på mej hela tiden. Hon var till och med under bh-bandet. Det visade sej sedan under hela resan att folket i Bangladesh verkligen uppskattade min mulliga lekamen för vart jag än kom så har de kommit fram till mej och kramat, nypt, klämt och känt.

Även sista dagen då jag packade för hemfärden och jag endast stod i bh och byxor kom städkvinnan på vandrarhemmet fram till mej och klappade och klämde på min bara rygg trots att jag bara hade bysthållaren på överkroppen.

Jag måste medge att tanken på att vänja mej vid de starka kryddorna på planet inte var den smartaste iden. Inte för att jag är den skarpaste kniven i lådan men magen protesterade ordentligt. Så de första två dagarna var magen i olag, rummet på vandrarhemmet luktade mögel och så fort jag stack näsan utanför dörren så "slog" en varm, söt lukt emot mej och illamåendet kom som ett brev på posten.

När vi flyttat ut till familjen Sharkar i byn Mahisashi där det bor 4000 fiskare, bönder och "buissnesmen" började saker kännas mycket bättre. Både magen och jag mådde bra och familjen bodde så mycket finare och bättre än jag förväntat mej.

Den fantastiska, generösa familjen bestod av farmor Dipalib, pappan Biplob, hans fru Babi och deras två döttrar Prapti sex år och Arni tre. Pappan var buisnessman och mamman jobbade som lärarinna i en skola som pappan finansierade med två andra män i byn. Så fort jag kom till huset så tog Dipalib mina händeroch kramade om mej ordentligt. Vi installerade oss i rummet som skulle vara vårat de närmaste nio dagarna. I det rummet gjorde man alla aktiviteter som att äta, sova, se på tv och umgås med vänner.

Första natten när jag låg vaken och skrev dagbok i pannlampans sken så märkte jag plötsligt att min klädhög bredvid sängen började röra på sej. Jag stannade upp och kisade genom tunneln av svagt ljus från pannlampan och såg till min bestörtning att det kom en stor, ljusgrå råtta ut genom mitt byxben. Den kom fram mot mej och jag skrek så råttan sprang mot Helena och Trisha samtidigt som farmodern och pappan kom inspringande och trodde att jag fantiserade när jag förklarade att jag sett en råtta. Senare visade det sej att det inte var en råtta utan att det bara var en Vattensork som brukar komma in i huset på natten. Som om det vore en enorm skillnadmellan de två arterna???
 
Efter den natten låg jag och Helena tillsammans i en av dubbelsängarna och med moskitonät som skydd mot Vattensorkarna.

Första morgonen hos familjen vaknade jag klockan sju och gjorde morgontoalett slog det mej hur fort man aklimatiserar sej när man måste. För det som i början känts så främmande för mej kändes nu helt plötsligt naturligt. Jag gick ut till det kombinerade disk- och duschrummet som var utan tak och i morgonsolens sken fyllde jag ett kar med vatten från pumpen, öste vattnet med den lilla "hinken" och vaskade av mej systematiskt från topp till tå och lufttorkade till morgonsolens ljumma strålar av Bengalisk sol.

En dag åkte vi in till Dhaka och trafiken var ovanligt intensiv på grund av muslimernas högtid Eid. Det tog lång tid att åka bil genom stadens gator och att passera tiggare, grovt missbildade och "gatubarn" var en hemsk upplevelse. Det vart en olustig känsla i magen att se all misär och det förstärktes enormt när vi besökte Bashundhara som är Östasiens största köpcentrum. Området utanför präglades starkt av fattigdom och misär och möttes av en skarp kontrast när man när man klev in genom varuhusets dörrar där det området präglades av överflöd, pengar och rikedom. Skillnaden var som natt och dag men geografiskt skiljde det bara femton meter. Jag kan säga att den upplevelsen tog udden av köplusten och det blev inte mycket köpt där.

En vacker upplevelse var när vi åkte norröver till Rajshahi och tillbringade en kväll med att åka båt på Ganges och se den blodröda solen gå ner i horisonten. Det var en så mäktig upplevelse att uppleva och att bara skriva det i dagboken gav en förunderligt skön känsla i magtrakten.

"Ikväll har jag åkt båt på floden Ganges och sett den asiatiska solen söka sin vila bak Bangladesh horisontlinje. I bakgrunden klingade sång och musik som gav en bomullslen känsla inombords."                           

När man kommer till Bangladesh som resenär, främling och "vit" ska man räkna med att få nyfikna blickar och uppmärksamhet vart man än går. Om det så är i en by, storstad, på marknaden eller om man rent av sitter och äter någonstans så pekas och viskas det av folk som flockas runt omkring där man är. Jag har ätit lunch med en hel by som stod och tittde på mej där jag satt och försökte äta med höger hand. Det är viktigt att man äter med höger hand för med vänster hand gör man något annat. Alla vill ju se "apan" och kommer fram och försöker kommunicera på engelska och kroppsspråk. De vanligaste ord de säger till en är: "welcome!", "how are you?", "where you from?", "are you married", "how long in Bangladesh?"

Bangladesh må vara ett av världens fattigaste länder och det märks verkligen på misären som syns på smutsiga gator, de söndervittrade husen, att strömmen kommer och går med jämna mellanrum, på alla fattiga människor och tiggare och det smutsiga vattnet i floderna. Men Bangladesh är även ett rikt land på det sociala planet. De är genuint intresserade av sina medmänniskor och folk håller ihop. Vart man än kommer och hur fattiga folk än är så vill de ta dej till sitt hem och bjuda på det huset förmår att bjuda på. De besitter en vacker mentalitet som vi i Sverige har mycket att lära av.

Ja, nu är jag hemma igen och det är jätteskönt att vara bland mina nära och kära som jag saknat enormt. Men på något sätt känns det samtidigt tomt. Det är svårt att skiljas från människor man kommit så otroligt nära på kort tid. Speciellt när man vet att man förmodligen aldrig kommer att möta dem igen. Den här resan har varit min livs upplevelse och den har nog märkt mej för livet. Jag tror aldrig att jag någonsin kommer att få vara med och uppleva något liknande igen.

Efter alla unika upplevelser jag har erfarit under mina tre veckor i Bangladesh så är det så sant som en klok man sagt:

"Tro inte att du är en expert på Bangladesh efter dessa tre veckor för du har bara skrapat på ytan"
-Bosse Kramsjö-