Cykelrapport...

från det jag satte mej på cykeln i Whitewater för att bege mej de 11,2 kilometrarna hem trots att det småregnade. Jag var lite orolig över att jag inte har monterade framskärmar då den nyskrapade vägen förvandlats till en lervälling av dagens nederbörd. Efter 1,5 kilometer insåg jag att min oro hade ägt sin riktighet då jag formligen såg ut som om jag hade kört cross. Kläderna hade fått bruna prickar och glasögonen hade fått ett filter som gjorde så jag såg världen genom ett ljusbrunt töcken där jag stånkade mej fram. Nog för att jag är medveten att min kondition inte är på topp men att det skulle vara så jobbigt att cykla i mjuk lera visste jag inte. Trots ett febrilt trampande på pedalerna så kändes det som om cykeln stod stilla. När jag cyklat 4,3 kilometer och var framme vid vägskälet till Bjurholm så vände hela upplevelsen. Leran slutade att spruta upp i mitt ansikte och jag kände att det gick framåt när jag trampade på pedalerna så jag bet ihop, växlade upp och susade fram längs landsvägen. Asfalt, asfalt du är min vän sjöng det i mitt huvud och jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer svära över bilköer och långsamtgående fordon där vägarbetarna drar fram. De tar ju bara fram det himelska underlaget som  gör att vi i lansdbygden kan ta oss fram obehindrat. De borde ju istället få medalj för berömliga gärningar. När jag cyklat 9,6 kilometer och var framme där man svänger av mot skjutbanan så kom mr K med bilen för att titta hur det gick för mej där jag trampade mej igenom ett regnigt Bjurholm. Sedan låg han bakom mej likt en livvakt de resterande 1,6 kilometrarna hem till Bondestråket. Han har även lovat att fixa och montera framskärmar till mej efter att han sett hur jag såg ut utan dem. Det tog mej 48 minuter att cykla från whitewater till bondestråket för första gången.  
P.S eftersom veronnes skrev såhär i sin blogg: "jag tänkte outa mig på bloggen varje gång jag cyklat. Så ni är utmanade. Om jag gör, ska ni med." Så det är väl bästa att följa bloggmadamens uppmaning och lägga ut en bild eller två. Ha en riktigt trevlig Valborg mina bloggläsare.

Jag är grymt besviken...

över vädergudarna idag. Jag började dagen med ljuva toner av Brad Paisley som sjöng Whiskey lullaby, tack för låttipset Emily. Lät låten spela till slutet innan jag vred mej över mr K och Rexa för att gör mej i ordning för jobbet samt packa ned en vettig stass att cykla hem i. Jag hade inte förväntat mej att mötas av naturens hån dvs. snöflingor utanför mitt fönster då jag hissade upp persiennerna men det gjorde jag. Ha, höjde en knuten näve mot skyn och svarade uppkäftigt att stormen Gudrun skulle kunna dra förbi utan att jag skulle ändra mej. Får se hur väderguderna svarar på mitt kaxiga ställningstagande men jag står för mitt ord.

P.S kommer att avlägga rapport efter cyklingen.

Min mr K...

han är underbar han. I skrivandets stund så fixar han min cykel så jag ska ta mej hem helskinnad från jobbet imorgon. Jag har nämligen bestämt mej för att cykla hem vilket väder det än må vara. Min mor uppfostrade mej väl och sa åtskilliga gånger till mej och Syster Yster då vi inte ville vara ute och leka under vår uppväxt att: det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder! Nåja, om det är sant eller inte låter jag vara osagt men det jag kan säga är att jag inte är gjord av socker så det gör inget om det regnar men kommer i alla fall att be om en stor, gul sol i min aftonbön. Åter till ämnet mr K. Han gör allt han kan för att cykeln ska vara tipp topp och justerar, växlarna, styret, sadeln och oljar in kedjan. Varje gång jag tittar ut genom köksfönstret så provcyklar han och provar bromsbeläggen som han investerat i och monterat ikväll. Om jag tänker efter så är han som en drog min mr K. Ibland drar han ner mej men oftast som idag blir jag rent hög på hans existens och bara smågnolar Salt N Pepas hit: whatta man, whatta man, whatta man, whatta mighty good man...