Sitter med en av julklapparna som jag fick av maken i år. Jag hade tydligen varit snäll för jag fick många saker som specialobjektiv till mobilkameran, trådlös stereohögtalare till iPhone och en bok. Den sistnämda julklappen både chockade och glädje mej mest för jag hade ingen aning om att han visste hur mycket jag verkligen ville ha boken "The Golden year" av Hannah och Amanda. Jag menar det är ju inte direkt makens grej och jag har inte berättat det för honom eller någon annan för den delen. Men maken rycker bara på axlarna och säger; jag kan väl läsa mellan raderna! Det är ju det julklappar handlar om dvs. att hitta de där små sakerna som verkligen gör ens älskade glad i hjärat för att man har sett vad de verkligen tycker om.
Jag är jätteglad över att jag har hittat någon som kan läsa av mej på rätt sätt och tycker om mej precis som jag är trots alla nycker och konstigheter. För om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det var så lätt för maken att aklimatisera sej vid mej eftersom han bara haft sej själv att luta sej emot innan vi träffades.
Först så har jag ju en jättestor och brokig familj som jag varken skulle kunna eller vilja vara utan och vi umgås i tid och otid och har alltid “högt i tak” som man brukar säga.
Sedan är jag en känslomänniska av rang som har höga toppar och djupa dalar dagligen. Detta måste jag ju givetvis älta, älta och älta tills jag fått ut det ur systemet och maken som lever med mentalitet att “i morgon är en annan dag” hade till en börkjan lite svårt att hantera det ältandet (det är väl inte riktigt enkelt än).
Till sist så är jag ju även en “udda fågel” som har mina ideer, tourettes och outbursts. Som den gången då maken kom in i ett rum där jag stod och dansade ensam i ett tyst rum och han frågade vad jag höll på med. Typ såhär lät det:
Maken - Eh, vad gör du?
Jag - Jag dansar!
Maken - Men du har ju ingen musik?
Jag - Jo, men jag har musik.
Maken -Ok, så du fantiserar att du lyssnar på musik?
Jag - Nej, jag har en bara en sådan bra låt i huvudet som jag dansar till.
Maken -Jaha, ja då förstår jag fullständigt?
Sedan gav han mej en skeptisk, sökande och förvirrad blick som fick mej att förstå att han kanske aldrig kommer att förstå mej fullt ut men han försöker i alla fall för han skulle nog verkligen vilja göra det ...
