Jag är jätteglad över att jag har hittat någon som kan läsa av mej på rätt sätt och tycker om mej precis som jag är trots alla nycker och konstigheter. För om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det var så lätt för maken att aklimatisera sej vid mej eftersom han bara haft sej själv att luta sej emot innan vi träffades.
Först så har jag ju en jättestor och brokig familj som jag varken skulle kunna eller vilja vara utan och vi umgås i tid och otid och har alltid “högt i tak” som man brukar säga.
Sedan är jag en känslomänniska av rang som har höga toppar och djupa dalar dagligen. Detta måste jag ju givetvis älta, älta och älta tills jag fått ut det ur systemet och maken som lever med mentalitet att “i morgon är en annan dag” hade till en börkjan lite svårt att hantera det ältandet (det är väl inte riktigt enkelt än).
Till sist så är jag ju även en “udda fågel” som har mina ideer, tourettes och outbursts. Som den gången då maken kom in i ett rum där jag stod och dansade ensam i ett tyst rum och han frågade vad jag höll på med. Typ såhär lät det:
Maken - Eh, vad gör du?
Jag - Jag dansar!
Maken - Men du har ju ingen musik?
Jag - Jo, men jag har musik.
Maken -Ok, så du fantiserar att du lyssnar på musik?
Jag - Nej, jag har en bara en sådan bra låt i huvudet som jag dansar till.
Maken -Jaha, ja då förstår jag fullständigt?
